Kräks och dusch!

Ja, imorse kräktes Ted upp all sin gröt då han låg på rygg, fick kräks över hela sin filt, halva ansiktet och håret och så på leksakerna hans. Bara av med pyamasen och blöjan och sätta honom i bumbon i duschen. Snacka om lycklig kille som fick duscha igen, han plaskar och skrattar och leker med allt omkring honom.
Efter duschat i nästan 10 minuter tyckte mamma det var färdigduschat och hade sedan en väldigt nöjd inlindad pojke i soffan som hade kunnat duscha mycket mycket längre :)

En tillbakablick fylld i tårar.

Detta la jag upp för ett dygn sedan på instagram och fick ganska stor respons-
 
"Här är Ted 3 dagar gammal & vi får hålla honom för första gången utan att han är kopplad till maskiner.
Under de två första dygnen kändes de som hela våran värld höll på att rasa & man gjorde inte annat än grät. Denna dagen vände de, de slutade regna & solen kom fram
samtidigt som John dansade med Ted inne på vårat rum på BB ♥"
  
Jag blir tårögd bara jag ser denna bilden för det tar mig tillbaka till den där tiden som idag är väldigt suddig. De flesta vet ju redan att Ted föddes med en infektion. Under hela den dagen han kom log jag, försökte smälta att han fanns, det tog ju 5 timmar efter snittet innan jag fick komma från uppvaket och träffa honom, få hålla om honom och pussa och krama på honom så på kvällen när vi fick höra om infektionen men kopplade det aldrig riktigt för det var ju magiskt att få hålla sitt barn för första gången.
 
Det var först väldigt tidigt på morgonen dagen efter jag stapplade nyopererad och hade väldigt ont ifrån vårat rum på BB in på barnintensiven och in på rummet där Ted låg, jag såg honom ligga där ensam med slangar omkring sin kopplad till maskiner och det brast för mig, första gången ja grät för det var då jag förstod att han var här men hade aldrig kunnat föreställa mig att detta var synen jag skulle ha framför mig när det kickade in att jag fått barn, att jag inte fick sova eller hålla om mitt nyfödda barn jag längtat så efter så länge. Hulkades försökte jag springa tillbaka till vårat rum och kämpade för att hålla tillbaka alla tårar medans både mage och hjärta smärtade. Kom in på vårat rum och satte mig på Johns sängkant och bara grät, tokgrät så jag knappt kunde andas, han vaknar i panik och frågar vad som har hänt då jag svarar "han är ju så fin".
 

 
Inte direkt såhär man förväntar sig se sitt nyfödda barn... Men tänk så bra det blev endå! 
 
 

En underbar tid.

Ted blir verkligen bara roligare och roligare att spendera dagarna med, det gör det ännu jobbigare att börja om i januari. Vi har så roligt tillsammans om dagarna att klockan flyger iväg, vi skrattar och busar hela hans vakna tid och hans skratt ger så mycket glädje och energi så jag tror jag spricker snart.
 
 
I onsdags, 18 dec satt han själv för första gången, några seknder iallafall ;)