Förtydligande av vad som hände.

Vad var det som hände egentligen?
 
Jo vattnet gick för mig på lördag kväll den 13 Juli, det var väldigt gult så trodde aldrig det var vattnet, hade precis varit på förlossningen för undersökning och trodde de var nå glidmedel som kom ut och tänkte inte mer på det, det skulle säkert sluta under natten.
 
Det var på söndag eftermiddag den 14 Juli jag började misstänka att de var vattnet då det fortsatte sippra ut och var mer vattnigt. Ringde förlossningen och åkte in igen för en undersökning. De konstaterade att de var vattnet med avföring och de tog två ctg:n olika tider eftersom det såg att Ted var stressad i magen med hög hjärtfrekvens, den sänktes aldrig så vi blev kvar över natten eftersom de ville kolla på måndag morgon igen.

På måndag morgon den 15 Juli kom vi till förlossningen 9.00, vid 9.30 la jag mig i en timme då de kollade ctg-kurvan. Hjärtfrekvensen var först väldigt låg och blev sen väldigt hög. Klockan 10.30 kom sköterskan in och sa att John skulle checka ut från patienthotellet och komma med grejerna för vi skulle stanna på förlossningen. Jag var öppen 3 cm och tappen var mjuk och redo. 11.00 fick jag lavemang. 11.30 tar de hål på hinnorna och efter det frågar jag om lunch och 12.00 kommer en läkare in och säger att de vill kolla orsaken till Teds höga hjärtfrekvens som ligger mellan 175-190 slag i minuten och de vill inte jag ska äta något ifall de skulle bli aktuellt med ett snitt. Jag har massor med sköterskor och läkare i rummet, säkert 5-6 st som håller på med mig, de anar en infektion och börjar de mig antibiotika.
 
De försöker ta ett test på Teds huvud men jag är för lite öppen och han blir för stressad så det går inte. De spolar därför in vatten i mig för att ge Ted vatten men det hjälper inte. Man kommer fram till att mitt vatten inte förnyats något och att han legat i det dåliga fostervattnet och det var 38 timmar sedan vattnet gick. 
 
13.00 kommer läkaren in igen och berättar att de kommit fram till att det vill göra ett akutsnitt för att få ut honom. Hade det varit i slutskedet av förlssnignen hade de tagit ut honom med sugklocka men hon trodde de skulle ta 12 timmar till innan han kanske kom ut. Jag höll med henne och de började förbereda mig inför en operation. Jag kunde inte röra mig själv pga av smärta och fogarna så alla fick slita i mig. 
 
13.40 rullar jag in i operationsrummet, de sticker mig med massa olika saker och vet faktiskt inte allt de gör med mig, allt gör bara ont och säkert 7-8 personer som gör olika saker med mig. Blundar bara och försöker andas lungt. Får en ryggmärgsbedövning och efter det blir allt varmt i min kropp och all smärta försvinner. John har fått operationskläder och sätter sig vid mitt huvud, vi surrar lite tills vi båda tystnar och vi får höra en bebis knorra till.
 
14.05 och Ted är nu ute, en barnmorska och John tar Ted för lite tvättning sen får jag se honom, helt bedövad som jag är kan jag inte ta i honom kan bara titta på honom. De tar honom ifrån mig för han ska undersökas. Jag ligger och kräks pga av syrgasen de ger mig. Men 14.35 är jag igensydd och de rullar mig till uppvaket.

Så gick de till när Ted kom ut, på kvällen får vi veta CRP-värdet hos Ted ligger på 90 och det tyder på en väldigt kraftig infektion, tror det beror på att han fått i sig det dåliga fostervattnet och han måste nu måste få antibiotika i 10 dagar, jag själv fick i dropp 4 doser sen var jag färdigbehandlad. Ted var även väldigt snabbandad så han behövde syrgas för att andas. De första dagarna var tuffa för både mig och John då vi aldrig fick några svar och en klantig sköterska gav oss tankarna på att han kunde dö. Det gick till sig fort och redan efter 3-4 dagar märkte man en klar förbättring. Efter 5 dagar med pencilinet var hans värde på 19 och efter 8 dagar var det på 0, alltså ingen infektion kvar i hans kropp. 
 

De senaste veckorna har varit tuffa och väldigt prövande. Det är när man kommit hem och från sjukhusets fyra väggar man börjar komma tillbaka till den vardag som finns, räkningar, gräsmattan behöver klippas & omtentan. Kommer nog inte kunna skriva omtentan nu i augusti för känner inte att tiden eller motivationen finns sålänge vi är inskrivna på sunderbyn, det tar så sjukt mycket energi både fysiskt och psykiskt att man inte kan få lämna det bakom sig och gå vidare.

Måste ge världens störta eloge till John som varit en riktigt klippa i stormen under denna tiden. Han har gjort mer än man förväntar sig både för mig och Ted. Nog har vi tagit ut mycket frustation på varandra också men i slutänden gör det inget, vi är varandras väggar helt enkelt. 

Nu är han iallafall här, våran sköna lilla kille och vi älskar dig mer än något annat!
Så himla fin liten kille, världens sötaste lilla pojke med storögonen och hårsvallet!